Never call a girl FAT, you'll never know how far she'll go to be the opposite!

I år är det 3 år sedan jag fick diagnosen anorexi. Dessa år har varit rena rama berg och dalbanan! Helt ärligt så är de inte förens jag åkte till Australien som jag kände att jag började känna mig stabil psykiskt. Hade några dippar där i februari/mars när min medicin muppade så jag fick väldiga humörsvängningar och kunde tjura en hel dag men så slog de om på kvällen och jag var hur glad som helst! Alexandra stackarn råkade värst ut så jag är förvånad att hon stod ut med mig! Men jag är glad att hon gjorde de, för jag är otroligt glad att ha henne som vän! <3 br="" nbsp="">
När jag kom hem och ställde mig på vågen så visade den 10 kg mer än när jag åkte och 7 kg mer än vad jag har satt som absolut högsta vikt för mig! Men jag blev så förvånad att jag inte fick panik över att jag gått upp så mycket! Då kände jag mig för första gången frisk ända in i hjärtat! Är de inte underbart?!
Jag har ännu depression och svår sömnstörning men jag har lärt mig att hantera depression bättre och de leder också till att de inte blir särskilt långvariga eller djupa, sömnstörningen däremot är ju svårare att hitta en lösning på. Jag har lite lärt mig leva med den men de är inte alltid roligt, har fått veta att min svettproblematik med största sannolikhet beror på min dåliga sömn. Jag har provat det mesta mediciner mot sömn, avslappning, jag har gått i terapi osv men ingenting har hjälpt… När jag inte ens sover av 11 mediciner samtidigt så är de ju fel någonstans… Men som sagt efter 3 år nu så börjar jag vänja mig faktiskt.
Just nu mår jag ändå lite dåligt över att magen är så slapp eller hur jag ska säga men de tycker jag inte man kan säga beror på ätstörningen utan de är någon i stort sett alla tjejer skulle må lite smått dåligt över. Jag är inte ute efter att gå ner i vikt utan att få en mer fast mage och minska ”kärlekshandtagen” då jag knappt får på mig några byxor längre. Jag är alltså bara ute efter att få en mer vältränad kropp. Risken finns att jag får ett återfall om jag börjar träna hårt men jag vill inte känna mig tillbakadragen i mitt liv, jag är beredd att chansa här i livet och får jag ett återfall så får jag ett återfall men de kan samtidigt bli tvärtom! Jag vill verkligen inte känna mig begränsad, de har jag fått så mycket nog av när jag var sjuk så nu vill jag leva livet och i livet kommer de motgångar och bakslag!