Fotspår

Om ni bara visste. Visste vilket helvete jag bär på. Att ständigt ha ångest för att allt jag gör är bara fel. Hela jag är fel. Min så glada värld som jag byggt upp och kämpat för under min tid på resande fot har sakta men säkert börjat rasa. Har ingenting kvar snart. Ingen som förstår, ingen som stöttar, ingen som ens ser. Får allt svårare att reglera mina känslor när jag inte har någonting att kämpa för.
Min dröm om att åka till Afrika och rehabilitera schimpanser gick i kras när jag fick ett mejl att projektet kommer stängas innan och att jag därför inte kommer kunna åka dit som planerat. Vad ska jag då göra? Vad ska jag nu kämpa för?
Att prioritera rätt har aldrig varit min starka sida. Jag behöver ha klart för mig vad som händer framöver och att andra ändrar besluten gör mig helt förstörd. Jag tappar allt och ser ingen mening i någonting längre. Sviker vänner, tappar all ork och engagemang så tycker mest att om människor glider ifrån mig så kan jag inget göra. Jag har psykiska problem som jag ännu kämpar med och kommer få kämpa med resten av mitt liv men om människor bara kunde förstå och stötta istället för att svika så skulle jag kanske inte känna så här så ofta...
Men jag får försöka kämpa vidare på egen hand och hoppas att jag någon gång i livet blir lycklig utan att behöva medicinera för att bli glad......