Always Choose Life

De känns så tomt när inte längre anorexin finns i mitt liv. De känns verkligen som en del av mig fattas. De har varit mitt liv i så många år så de känns som att jag inte längre har något att säga och har inget att gömma mig bakom längre. De känns ungefär som när man blev 18 och skulle ta alla beslut själv i livet. Nu var jag ju 19 när jag hamnade på psyk första gången så de var inte så långt efter men ändå. Man känner sig nu lite smått övergiven. De är verkligen sjukt svårt att förklara! 

Men att gå vidare, hur gör man? Vad har jag nu att berätta om och vad är de som gör mig intressant nu? Jag känner mig totalt tom och just nu och vet inte längre vem jag är. 

Jag har nog varit hemma och inte gjort någonting för länge. Därför jag känner som jag gör. Jag behöver träffa folk så jag kan försöka hitta mig själv igen. Hitta vem jag är och vad som är speciellt med mig.
Inte för att jag vill sluta berätta min historia för de kommer aldrig hända och den kommer att behövas! Människor kan lära sig så mycket av min historia så kommer aldrig sluta berätta.
Jag skäms inte heller för att jag blev sjuk. Varför skulle jag göra de? Psykisk ohälsa är precis lika vanlig som en förkylning så varför kan man inte prata om de som man pratar om förkylning och andra fysiska sjukdomar? Bästa medicinen mot just psykisk ohälsa är att prata och få berätta hur de känns och ha någon som lyssnar. De hjälper en inte direkt att prata när man är förkyld eller har någon fysisk sjukdom. Så prata mera om psykiska besvär! Måste få ett stopp på de tabubelagda ämnet och de kan få så himla många friska fortare om vi bara vågar prata!

Att återhämta sig från en depression eller annan psykisk åkomma tar tid, betydligt längre än en förkylning, de kan ta flera år men de går! Känns inte så när man är mitt uppe i de, då vill man bara få slut på plågan snabbt men ju hårdare man jobbar och ser till att man tillåter sig själv att må bra genom att göra sig av med allt som ger en dålig energi så kommer man en dag att vinna över skiten! 

Började detta inlägg med att känna mig vilsen men vips så rasslade de till i huvudet och de blev värsta peppinlägget! Blev väldigt taggad nu att jobba vidare med livet!