Nu kommer våren med vårdepressionen och allt känns bara bläää!
Känner mig osynlig, tråkig och allmänt jobbig. Tycker livet suger lite och allt känns verkligen så himla trist. Längtar då hem till mina älskade små djur som alltid finns till hands och aldrig säger nej till att umgås! Där få jag känna mig behövd och älskad mer än någonsin! Majas beteende när jag kom hem sist gjorde mig riktigt varm i hjärtat! Hon låg som vanligt och sov på soffkanten i hörnet och när hon hörde att jag kom hem så flög hon upp och vinglade yrvaket fram till mig och jamade och ville gosa! Annars brukar hon ligga kvar och inte bry sig så mycket men nu var hon verkligen glad och visade en enorm kärlek till mig och sov med mig varje natt och ville helst inte lämna min sida, jag blir tårögd bara när jag tänker på de! Tänk att de faktiskt finns någon som tycker om mig så mycket!! Känns lite dystert ibland när man är ensam och de känns som att alla man känner har något emot en.. Hur gick de till liksom? Vad hände?
De är snart 4 år sedan jag hamnade på psyket för första gången och när jag tänker tillbaka på den tiden så hade jag de verkligen bra! Jag hade människor omkring mig ständigt och som såg och brydde sig om mig, pratade med mig, hittade på saker att göra med mig, jag fick misslyckas utan konsekvenser och jag fick bete mig precis som jag kände för utan att bli dömd. Låter kanske konstigt men jag trivdes faktiskt med att vara sjuk även de var fruktansvärt jobbigt och hemskt sina stunder.
Jag hade dock dåligt med vänner som fanns där vilket jag tror ha gjort att jag blivit lite av en enstöring. Jag trivs för det mesta att göra saker själv för de var vad jag fick lära mig då. Att ta hand om mig själv och kunna göra de ensam. Jag gillar dock inte alltid att vara ensam men ibland är de bara att gilla läget när man väl blir själv. Jag är väldigt ensam här i Skara, umgås inte med någon på min fritid förutom Alexandra ibland... Så är mitt liv av någon anledning.
Men jag är glad över de jag har i min familj för utan dem hade jag gett upp för länge sen! Att brosan och jag skulle komma så nära varandra var ju väldigt otippat men jag är sjukt glad att vi gjort de för vi kan ha riktigt kul ibland! Mycket är tack vare Sebastian och han gör mig glad nästan jämt! Fina lilla unge vad jag tycker om han! Mamma och jag har även fått en bra kontakt sedan jag flyttade, tror att vår kontakt är bättre om vi är ifrån varandra. Jag känner mera att jag kan prata med mamma om vi inte går under samma tak ett längre tag.
Vad jag ville få ut av de här inlägget har jag ingen som helst aning om, ville mest bara skriva av mig lite och jag misstänker att de blev lite osammanhängande och konstigt men min hjärna fungerar inte riktigt som den borde just nu när de mesta bara känns skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera mera!