4 år efter beskedet - Du kommer vara död inom två dagar

Idag är en känslofylld dag. De är både glädje och sorg på samma gång. 16 maj 2011 är en dag som är bland de absolut jobbigaste dagarna jag någonsin upplevt. Jag kommer aldrig glömma den dagen för de var på den dagen som mitt liv förändrades för alltid!
Jag fick beskedet av två olika läkare att jag endast hade TVÅ DAGAR kvar att leva. Mitt liv skulle alltså ta slut inom två dagar. Mina värden i min kropp var så dåliga, mitt hjärta orkade nästan inte slå längre, mina njurar var uttorkade och gjorde ont och min hjärna hade ingen energi så jag kunde inte ens tänka.
Jag hade inte ätit på sju dagar och jag hade inte druckit på tre dagar, jag hade ett bmi på 15,2 och kunde inte ens hålla en konversation med någon. Om någon ställde mig en fråga så hann jag inte ens fundera ut svaret fören jag hade glömt vad personen sa. Var de en lång mening så kunde jag ha glömt vad personen sagt innan meningen ens var helt sagd! De är helt galet vad dåligt minne jag hade, fick verkligen känna på hur de är att vara gravt dement!
Hade inte min dåvarande sjukgymnast tvingat mig till läkaren samma dag hade jag inte suttit här idag. Hade inte läkaren på VC skickat mig till psyket samma kväll och framförallt hade inte min älskade kusin Emma följt med mig så hade jag inte heller suttit här idag!
Jag ringde till Emma i ren desperation och hon jobbade och hade inte tid att prata men på något vänster så kastade hon sig iväg när hon fick veta vart jag skulle och  övertalade mig och följde sedan med mig och träffade den grinigaste läkaren vi både någonsin mött!
De var en riktigt tung dag och jag tror aldrig jag gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag var totalt livrädd över vad som skulle hända med mig och vad de skulle göra med mig. Jag kände mig totalt utlämnad och förvirrad till max.
De var starten på ett år som skulle bli en riktig berg och dalbana! Jag blev inlagd på psyket den 17 maj 2011 och åkte sedan in och ut under ett års tid. Jag kämpade mot ätstörning, depression, ångest och svåra sömnproblem. Jag ville ge upp många gånger och de var nära att jag gjorde de ett par gånger men på något sätt fortsatte jag kämpa. De tog mig tre år från att jag fick diagnosen ätstörning till att jag blev frisk och då hade jag levt med de till och från sedan åtta års ålder!
Jag kan inte påstå att jag är helt frisk från den psykiska ohälsan men jag mår ändå så pass bra att jag klarar av min vardag och de är inget som hindrar mig från att göra saker som jag drömmer om. Jag har fortfarande sömnproblem som jag måste medicinera mot och jag har fortfarande ångest och får panikångestattacker ibland men jag kämpar på och låter de inte hindra mig från att leva de liv jag drömmer om!
Jag är idag otroligt tacksam för alla människor som var inblandade den där dagen för 4 år sedan för de är tack vare dem som jag faktiskt lever idag. Min sjukgymnast, läkaren på VC, Emma och sist läkaren på psyket är de jag har att tacka mitt liv för. Även om den läkaren jag träffade första gången på psyket var den otrevligaste och grinigaste jag mött så är de ändå mest tack vara han som jag lever. Han tvingade i mig ett glas vatten och som "belöning" fick jag åka hem men komma tillbaka dagen efter och skrivas in. Då hade jag två dagar kvar att leva men tack vare dem alla så har jag fått FYRA ÅR till och troligtvis många många år till!
Jag sitter här nu och gråter över allt jag gått igenom och varje gång jag berättar så inser jag hur nära jag var att dö. Får lite kalla kårar när jag tänker på de men samtidigt är jag så otroligt glad att jag överlevde trots att de såg så jävla mörkt ut!

What dosen't kill you makes ju stronger! 

Hur härligt liv har jag inte fått liksom?! Segla i Stora barriärrevet i Australien är bara ett av tusentals exempel på hur mycket underbara saker som jag fått uppleva i livet, man måste bara kämpa hårt!