Har ont i nacken också så har på tens varje dag och de blir bättre men känner fortfarande av de. Går liksom och spänner mig hela dagarna och på kvällarna så klart de tar.
Har även problem med mina tår. De är som sendrag/kramp i tårna och de gör att jag hela tiden har som tics att böja och klämma med tårna och de gör de väldigt irriterat.
Ikväll så började en ångest krypa i kroppen. Vet inte varför och de gör de hela lite jobbigare.. Men jag hoppas den försvinner.
Känns som att lusten har gått ur mig! Har ingen ork eller lust till någonting och varje gång jag kommer hem så vill jag bara sova och vill inte träffa någon eller göra någonting verkligen. Usch vårdepression på gång!
Lite intressant hur de egentligen kan bli så med tanke på att jag äter seratonin varje dag, melatonin varje dag och även D-vitamin varannan dag och de är de man säger är orsakerna till att man får årstidsbundna depressioner. Står på kö att få träffa läkare på psykiatrin men de lär ju dröja och när jag väl får tid så kommer jag vara i Skara eller nåt så måste skjuta upp de ännu mera.
Vill fortfarande träffa min läkare och berätta allt som hänt för de är en hel del! Har inte träffat henne på 1,5 år och de är väldigt mycket för lång tid sedan! Jag är på riktigt nervös över hur de ska bli när hon slutar! Jag har panik över de för vem ska jag då gå till som känner mig så väl så som hon gör?! Finns ingen som känner mitt psyke lika bra som hon! Eller jo min terapeut förstås, hon vet nog lite mera men hon jobbar inte kvar tyvärr. Därför är jag ännu mera nervös vem jag måste träffa då, lär säkert vara AT läkare och visst de är inget fel på dem men ibland behöver man en person som man kan bygga upp relation med och som man inte behöver dra hela historien för eller behöva skärma av historien för att de inte finns tid att dra hela och då missar de man egentligen vill ha fram. Blev lite långdraget de där men men. De är inte lätt att va psyksjuk!
Men måste säga att min nuvarande praktik känns betydligt mer förstående när de kommer till den mentala delen! De är mycket mer förstående vilket känns väldigt bra och tryggt faktiskt. Har dock inte berättat någonting om de förutom till chefen på telefon när vi pratade om en eventuell praktik. Hon hade kollat mitt CV och frågade varför jag hade en lucka och då gled de ur mig att de var för att jag var sjuk i anorexi och depression och så men att jag idag är frisk och mår bra. Men jag fick ju praktiken så bara de tyder ju på att hon ändå trodde på mig och förstod att livet är så ibland och att de inte behöver betyda någonting!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera mera!