Imorgon åker jag

Imorgon går flyget. Har inte riktigt tagit in det tror jag, kan inte se mig själv där så jag nojar lite över att planet dit kommer krascha! Men de kommer inte krascha och jag kommer komma fram.
Rensat dödsbo idag och bara de gör en ju lite obekväm och tänker att tänk om jag kommer komma hem i en kista... Men varför skulle jag göra de? Har flugit väldigt mycket nu på senare år och är faktiskt inte särskilt rädd längre men nu är jag fasiken de!
Har som sagt rensat dödsbo idag och herre min gud vad småsaker! Personen i fråga var typ urmakare och byggde sina egna klockor, stora som små så de fanns oändligt mycket små saker till klockor och verktyg för att få ihop allting. Så jag satt och rensade ett helt skrivbord med olika skruvar och grejer. Vid första anblick så kände man bara att man inte visste vart man skulle börja för de var liksom bara kaos men jag dök ner i det och fick faktiskt ordning på allt.
Innan vi åkte dit så var vi på kyrkogårdens avskedsrum så jag fick ta farväl. Han såg inte alls ut så som han brukade men en sak är ändå säker, han somnade in i sömnen. För han var verkligen helt avslappnad, ögonen var stängda och de var inte limmade, munnen lite öppen precis som att han snarkade och låg lite så sidan sådär bekvämt liksom. Så de kändes bra att veta att de gick lugnt till. Även om de blev lite plötsligt!

Nej nu måste jag verkligen sova om jag ska orka med hela resan imorgon!

Kört av vägen

Jobbade idag som vanligt, har kommit in i rutinerna så himla bra nu så vill inte sluta men idag var tyvärr sista dagen. Kanske jobbar där i sommar igen, vem vet...? Känner själv att nu tar jag helt egna beslut utan att kolla med någon annan, börjar kunna svara bättre på frågor i telefon och jag fixar typ allt nu helt själv. Känns super verkligen!

På vägen hem när jag var nästan hemma så fick jag sladd i en kurva och jag och bilen for ut i diket och plöjde ner på en buskhäck och även ett stängsel. Körde ändå i typ 70 km/h så de tog ju ett tag innan bilen stannade, de var nog busken som stoppade det mesta. Bilen fick ripor på ena sidan, gallret fram lossnade och bromsbeläggen gick sönder men annars gick det bra. Jag var mest bara omtumlad och chockad, inte så konstigt kanske. Men en snäll granne drog upp min bil med traktorn så nu står den hemma i alla fall och jag med! Trodde jag skulle förfrysa där ett tag men fick åka hem och klä på mig torra och varma kläder innan jag och mamma åkte bort dit igen.

Tråkigheter

Jobbat hela denna vecka så har väl inte så hemskt mycket intressant att dela med mig av. Har fått igång min nya mobil och jag trivs väldigt bra med den faktiskt, har lyckats föra över precis allt som fanns på den gamla så jag har inte gått miste om något vilket känns väldigt bra.
Fick ett tråkigt besked i måndags förmiddag precis innan jag skulle åka och jobba, en släkting hade hittats död i sin säng. Så de var en tung dag på jobbet, ville egentligen inte dit men var ensam sköterska på kvällen så kände mig tvungen. Tisdagen var nästan ännu jobbigare, då var det en patient inne som jag fick ansvaret över och jag lyckades inte få en kanyl att fungera så veterinären la en ny och den funkade ett tag men så slöt droppet att droppa. Jag spolade och sög ut och spolade och höll på men utan resultat och eftersom jag inte mådde så bra pga dödsfallet så brast det för mig och jag började gråta som bara den. Satt med hunden i en bur och bara myste tills en annan sköterska kom in och undrade vad som var fel. Låter ju hur löjligt som helst att jag började gråta över att en kanyl inte fungerade och att hunden inte fick sitt dropp, men ibland behövs de inte mycket för att de ska rinna över! Fick som en panikattack mitt i allt det där också. Så jag grät i säkert över en timma och under tiden så fick de andra ta hand om kassan och telefonen och jag höll mig i bakgrunden och diskade och tvättade och körde lite prover. Man blir ju inte snygg av att gråta så ville helst inte visa mig för kunder och patienter.
Jag gillar att de var så förstående och dömer en inte för att man råkar bryta ihop! Det händer ju alla lite då och då och ibland så pressar man sig lite för hårt och de blir ju inte bättre precis.