Jag är ett hopplöst fall

Jag är så trött. Otroligt trött på att vara sjuk. För över 3 veckor sedan blev jag sjuk och de har inte gett med sig ännu trots antibiotika! Halsen gör ont, oftast inte men ibland. Tjock är den iallafall, och gul prickig med för den delen. Att andas är inte lätt. Genom näsan går bara inte, är inte snuvig eller täppt men ändå är de "stopp". Går bara inte att andas genom näsan. Det går tungt att andas med, luften vill inte ner i lungurna och när den ändå kommer ner där vill den inte därifrån. Febern kommer och går, inte alls hög utan ligger precis på gränsen hela tiden. Orkeslös som bara den. Den energi jag har tar slut väldigt fort. Tappat aptiten och äter bara när jag måste. Men de tar emot.
De sätter igång de dåliga tankarna. De tankarna som säger att de är bra att inte äta för magen är ändå så stor. Den behöver inte mer fett på sig så de gör inget att jag inte äter. Vet att de är fel men när de tankarna tar över och inte vill försvinna så börjar man till slut tro på det. Känns som att jag är på väg att bli deprimerad igen, vill bara inte erkänna de. Jag känner att jag måste må bra nu och vara tacksam för att de går så bra för mig nu. Jag har underbara vänner, vi ska snart få hem vår lilla Qiwie och jag kom in i Finland. Livet kan inte bli bättre för tillfället ändå känns att så meningslöst och trist. Man kan bli deprimerad av att vara sjuk länge. Jag har större risk dessutom. Men vad ska man göra när inget hjälper? Äta mer antidepressiva, men de är ingen lösning som håller i längden och inget min läkare vill heller. Jag försöker glädjas åt att allt bra som hänt och kommer att hända inom den närmaste tiden men de går bara inte. Låtsas vara glad för att försöka lura mig själv men de går inte. Inte i längden. Jag känner mig själv för väl och vet att inom mig så rasar allting innan jag hunnit göra något. Ingen kan hjälpa mig. Jag måste göra allting själv. Men när tankarna är dåliga och negativa är de svårt att förändra de bara sådär. Jag vet inte hur jag började må bra igen förut men de var som att en dag bara vände allting. Jag brydde mig inte att ta reda på vad de var eftersom jag ändå mådde bra och tyckte inte de var så intressant och bara för att de gjorde mig glad sist är de inte säkert att de gör de nu. Jag vet inte heller vad som skulle få mig glad. Jag har ju bra saker att se fram emot men jag blir inte gladare av att tänka på de.
Jag är duktig. Duktig på att låtsas och ljuga. De kan vara bra egenskaper ibland men ibland är de inte alls bra. Men att visa och erkänna för alla andra hur allting är känns fel. Alla kommer tycka jag är jobbig, patetisk och dum. Inget som någon vill vara, inte jag heller. Så de är lika bra att låtsas, för de är jag bra på och då får jag känna mig duktig. Säger jag hur de är på psyket så kommer de vilja lägga in mig och jag blir ett hopplöst fall som aldrig någonsin kommer ifrån dårhuset! Så de är lika bra att låtsas där med. Ingen kan ändå göra någonting. De är jag som måste förändra mina tankar och de kan ingen annan göra. De har inte lyckats lära mig de på psyket heller så jag måste hitta de själv innan de är försent....
Jag måste sluta läsa vissa vänners bloggar. De triggar igång mina dåliga tankar. Men jag kan inte sluta och jag vill inte sluta. Jag är verkligen hopplös!

Mitt hjärta gråter av hopplöshet