Som om jag inte var tillräckligt deprimerad. Jag trodde jag var på väg att bli accepterad för den jag är. Alla förändras hela tiden och man har olika perioder i livet då man inte alltid är lika uppmärksam och ger inte alltid lika mycket av sig själv. Jag saknar min terapeut och min psykolog, de kunde förklara varför jag kände som jag kände och dömde aldrig. De stärkte mitt självförtroende och hjälpte mig många gånger att inse att de inte var mitt fel. Läget är som det är och man måste jobba utifrån det, ingen idé att klandra en hjärna som ändå inte fungerar som den ska. För det gör inte min. Jag skulle behöva höra dessa ord igen och lite hjälp på traven med självförtroendet. Längtar ännu mera hem nu. Jag har fått nya vänner som jag tror gillar mig, men de kanske bara spelar vad vet jag? De jag inte vet lider jag inte av men om jag ska tänka framåt, kommer de bli likadant som alla andra gånger man slutat en klass? Man säger att vi kommer ses och höras men så blev det ändå inte. Då kommer jag att lida. Det kanske är så att man inte kan stå ut med mig hur lång tid som helst? Man klarar av ett tag men sedan märker man att jag är konstig och inte längre vill umgås med mig. Vissa får nog tidigare än andra. Gör det mig till en dålig kompis eller en dålig person? Jag vet faktiskt inte. I vanliga fall vet jag vad som är ungefär rätt att tänka och vad som är ungefär fel men nu är jag totalt förvirrad! Hur ska jag tänka och hur ska jag inte tänka? Såklart ska jag inte tänka på sådant som får mig att må sämre men alltså man måste ju faktiskt tänka på sådant också annars lär man ju aldrig komma någon vart, eller? Har jag rätt eller fel? Jag är en egoist och de vet jag, har haft många och långa diskussioner om detta. Men jag glömmer det ibland och det gör att jag tänker ännu mera på mig själv! Ibland önskar jag att jag tänkte mera på andra. När jag upptäcker att jag tänkt för lite så är det oftast försent och jag får dåligt samvete för att jag är så trög och efter! Men de är bara jag, en vän sa till mig en gång, du är som du är och du är lite annorlunda men de är ju du, och jag vet hur du fungerar och kan acceptera att de blir fel ibland. Nu känner jag mig otroligt ensam och ledsen.
Tror att detta blir lite osammanhängande men skriver bara precis det som kommer upp i huvudet på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera mera!