Vad som egentligen hände..

Har varit ifrån avdelningen på psyk i ett år nu! Tiden går verkligen fort!
Jag minns dagen som igår när jag blev utskriven. Eller hela den helgen innan var helt kaotiskt! Jag blev utskriven på tisdagen men redan på fredagen hade jag ett utskrivningssamtal. Men jag blev så sur under de samtalet att jag gick ifrån och stängde in mig på rummet. Satt i en stol på rummet i 9 timmar och bara tjurade! Anledningen var att jag inte fick köra bil! Mm normalt?? Nej inte riktigt. Men jag var inte normal för fem öre då! När klockan var två på natten eller nåt hade jag lugnat ner mig tack vare att en ur personalen kom in och pratade med mig. Hon var den enda jag släppte in, alla andra bad jag fara och flyga! Nästa dag låg jag i sängen hela dagen och tjurade istället. Fick ett utbrott på kvällen och slängde allt som stod på bordet vid sängen i golvet, bland annat vattenmugg med vatten i så de var sedan vatten överallt!
På söndagen låg jag i sängen hela dagen med fram till kvällen då hade jag ett nytt läkarsamtal och vi bestämde att jag skulle på permission och sedan bli utskriven dagen efter. Jag ville egentligen inte de. Men jag kände att de inte ville ha mig på avdelningen heller så jag gick med på de och låtstades att allt var okej.
Efter att ha vandrat omkring i stan i flera timmar åkte jag till slut hem och satte mig vid datan. Där satt jag sedan hela natten. Jag gjorde något väldigt bra, skickade in ansökan till Finland! Men jag gjorde också något väldigt dumt! Ångrar egentligen inte de men de är helt klart en av de mest korkade saker jag gjort! Jag drack mig full och åkte in till stan med den tidigaste bussen. Gick omkring i Visby och drack ännu mera och ingen visste var jag var så de ringdes hela tiden till mig men jag svarade inte. Till slut svarade jag och blev då tillsagd att gå till avdelningen, vilket jag gjorde. Full som en kastrull vinglade jag fram genom Visby och kom till avdelningen. Där var de väl egentligen mindre glada att se mig så dags och i de tillståndet. Men de släppte in mig och jag var full och glad och ramlade omkring i rummet och så grät jag i emellanåt. Spillde ett helt glas vatten över mig så jag blev helt dyngsur, som om jag inte var de innan eftersom jag ramlat och legat ute i snön i ett par timmar! Till slut fick jag iallafall ro i kroppen och la mig och sov. Vaknade bakis och var helt borta. Pga de som hände så fick jag byta kontaktperson som de trodde kunde hjälpa mig bättre. Men de gick ett dygn och sedan var jag utskriven för gott. Gick gråtandes från avdelningen för jag mådde verkligen inte bra men de ville inte ha kvar mig där så hade inte mycket till val.

Som sagt allt detta hände för ett år sedan. Saker och ting har förändrats sedan dess och jag är helt förändrad. Jag var verkligen så in i helvete deprimerad att jag blev som förbytt. Det beteendet jag hade då är inte alls likt mig och har aldrig varit men då var de jag. Jag har lärt mig otroligt mycket av de som hände och jag ångrar inte de alls. Jag var desperat för att ingen förstod och kunde hjälpa mig! Jag visste att något var fel men kunde inte sätta fingret på exakt vad de var som var så fel. och när då alla andra sa att de inte var något fel blev jag så frustrerad och desperat att jag gjorde helt galna saker. Provocerade också en hel del för att få fram en reaktion för att se om någon överhuvud taget lyssnade och brydde sig om mig. De hjälpte väl en del, för de var många som sedan helt plötsligt skulle engagera sig i mig..