Barnsliga, patetiska människa!!!

Vissa människor önskar man bara att de slutade existera! Jag känner ett lite smått hat mot personen ifråga fast den inte gjort någonting mot mig överhuvudtaget. Men jag tycker bara att den personen beter så förbannat barnsligt! Det är bland det värsta jag vet med människor som inte kan stå för vad de säger utan hela tiden ljuger runt sig själva så mycket att den inte ens vet vad som är sanning och inte! Samma sak som att vägra prata, vara i samma rum osv som en annan person man är sur på. Det var så man höll på när man gick på dagis/lågstadiet! Så snälla väx upp, snyt dig och skaffa dig ett jobb istället för att fortfarande leka i sandlådan när du är 20+, de är liksom inte riktigt normalt!
När jag var yngre så bråkade jag jämt och då menar jag jämt! Vi var ett gäng tjejer som hade svårt att hålla sams men oftast var de inga större bråk men de hände att vi blev ordentligt osams men vi märkte också att efter varje bråk så blev vi mognare! Jag som tonåring bråkade också väldigt mycket med min mamma, gick nog inte en dag utan att vi skrek på varandra! Men jag växte upp och idag bråkar jag i princip aldrig med någon. Jag tycker inte att de är värt de, tycker jag att något känns fel så ser jag till att ta upp de på en gång istället för att gå och sura och bete mig som en barnunge. Man behöver inte alltid bli vänner igen men man kan i alla fall bete sig moget nog att kunna prata eller vara i närheten av varandra utan att slå i dörrar, slamra med saker eller gå därifrån med näsan i vädret!
Det värsta är också när man har en eller flera gemensamma vänner och man kan inte för allt i världen se vad andra ser i personen. Alla har väl sina sidor men någon gång måste man väl inse hur patetisk personen är och man önskar att de gör de nu så man får bort personen ur ens liv! För man vill ju inte snacka skit för att förstöra för någon, de är inte riktigt rätt och då förstör man oftast för sig själv och de blir bara pinsamt till slut så de har jag lagt ner med för länge länge sen!
Då börjar man ju fundera på vad som  gör mig så himla perfekt och aldrig beter mig barnsligt åt?? Jag vet att jag ibland beter mig barnsligt åt också men det finns faktiskt gränser och de är den som jag kan bli irriterad över när vissa inte fattar. Jag är inte perfekt och jag gör också misstag men jag försöker så gott de går växa av misstagen och lära mig något och de finns de som inte verkar vilja göra utan trivs där i sandlådan med alla småbarn!