Jag har överlevt anorexia nervosa

För ett tag sedan träffade jag läkaren som skrev in mig på psyket första gången. När jag möter på någon som jag träffat där så kan jag ju inte låta bli att fundera på hur det har varit. När jag kom dit första gången var jag i väldigt dåligt skick! Jag hade inget minne eller koncentration och jag mådde allt annat än bra. Min vikt var låg men det som ändå är det lite intressant är att den vikten jag hade då när jag mådde som sämst fysiskt och var mest påverkad av svälten inte är den vikt jag hade när jag vägde som minst. När jag vägde som minst mådde jag nästan som bäst psykiskt för de var då vändningen kom och jag började få ett liv igen. Jag kom till psyket i maj 2011 och i mars 2012 vägde jag som minst (vad jag vet) men mådde bättre än vad jag hade gjort på över ett år! Jag fick ju inte veta min vikt under ett halvårs tid och jag vet att jag rasade ganska ordentligt under den tiden men jag vet inte vad jag vägde som minst just då.
Låter kanske konstigt men man behöver inte ha en extremt låg vikt för att inte vara väldigt sjuk. Det finns ju kriterier som man ska uppfylla för att de ska klassas som anorexia och uppfyller man inte dem så får man diagnosen ätstörning UNS. Kriterierna för anorexia är:
A.  Vägrar hålla kroppsvikten på eller över nedre normalgränsen för sin ålder och längd (t.ex. viktnedgång som leder till att kroppsvikten konstant är mindre än 85 % av 
den förväntade, ökar inte i vikt trots att kroppen fortfarande växer, vilket leder till att kroppsvikten är mindre än 85 % av den förväntade).
B.  Personen har en intensiv rädsla för att gå upp i vikt eller bli tjock, trots att han eller hon är underviktig.
C.  Störd kroppsupplevelse avseende vikt eller form, självkänslan överdrivet påverkad av kroppsvikt eller form, eller förnekar allvaret i den låga kroppsvikten.
D.  Amenorré hos menstruerande kvinnor, d v s minst tre på varandra följande menstruationer uteblir.

och typexempel på ätstörning UNS är:
Typ 1. För kvinnor, alla kriterier för anorexia nervosa är uppfyllda förutom att menstruationen är regelbunden. 

Typ 2. Alla kriterier för anorexia nervosa är uppfyllda förutom att personens vikt ligger inom ett normalintervall trots en betydande viktnedgång.
Men numera har de tagit bort kriteriet D. För det är så otroligt individuellt när mensen försvinner, en del är jättekänsliga och den försvinner jättelätt medan andra kan fortfarande ha den ända in i det sista. Så det är bra att den är borttagen för man kan verkligen vara dödligt sjuk även fast man fortfarande har mens. Så var de för mig..

Jag brukar väldigt ofta kolla på bilder från när jag var sjuk, tråkigt nog har jag väldigt få bilder på mig för de skulle verkligen vara intressant att se hur jag såg ut. Jag växlar ju ännu väldigt mycket upp och ner i vikt så jag tar numera kort så fort jag märker minsta lilla viktnedgång. det är verkligen viktigt att dokumentera så man kan följa sin egen resa lättare. Jag håller ju även på att skriva en bok och de är ju alltid roligt och intressant med bilder som bekräftar det man berättar. Men som sagt, jag har så lite bilder på mig från då så de finns inte så mycket bilder i boken.

Jag blir också alltid en aning ledsen när jag tänker tillbaka. Hur kunde de bli så och varför blev de så?? Jag vet att jag inte borde fundera så mycket på de men de är inte så lätt att låta bli. Det har ju varit en stor del av mitt liv och helt klart den mest påfrestande, utvecklande och värsta tiden i mitt liv! Jag vet att i framtiden kommer de också komma svåra perioder men jag är ganska säker på att de inte kan bli värre än vad de var då.
Idag kretsar fortfarande mitt liv en del kring mat, inte så att jag inte kan äta vissa saker för att de innehåller för mycket kalorier osv utan de är mera de att jag slarvar med maten. När jag inte har en anledning att äta så brukar jag lätt glömma bort det. Jag går väldigt mycket upp och ner i vikt men jag bryr mig inte längre om jag ser att jag gått upp utan jag bryr mig mera om jag har gått ner. Men jag mår så himla mycket bättre nu och jag orkar och klarar av mycket mer så jag försöker att inte fokusera på det och försöker även andra att inte fokusera på de för de drar bara ner mig om andra ska börja tvivla och kommentera. HATAR verkligen när andra ska kommentera en massa tvivlande saker som, är du verkligen redo att åka till Australien, är du verkligen säker på att du har maten tillräckligt under kontroll, du vet att de är långt iväg och du kan inte bara åka hem hur som helst så är du verkligen säker på att du klarar de här?? Snälla håll era tvivelheter för er själva! Låt mig chansa här i livet och låt mig försöka leva som jag vill! Jag kommer upptäcka om de inte är bra och jag är tillräckligt mogen och ansvarsfull nu att jag ser och tar tag i problemen! Jag vill bara försöka uppfylla mina drömmar och mål i livet innan de är försent och jag vill passa på när jag faktiskt mår bra!