Hoppa fallskärm

Idag för ett år sedan gjorde jag de mest galnaste jag gjort i mitt liv! Jag slängde mig ut för ett plan över 4 km upp i luften eller 4267 meter för att vara exakt. Minns dagen som om de var igår! De var en hemsk dag men samtidigt helt galet cool! Vi åkte iväg med en buss 1 timma utanför Cairns och där fick vi information om hur hoppet skulle gå till och saker vi behövde tänka på.
Efter att ha sett första gruppen hoppa så var de dags för oss och jag hade blivit uppskrämd av en annan instruktör att han jag skulle hoppa med bara hade hoppat ett 100 tal gånger medan han som Simon skulle hoppa med hade hoppat närmare 1000 hopp.... Kändes ju väldigt lugnande, NOT!
Halvvägs upp i luften så inser vi att vi har glömt en stackare på marken så de var bara att åka ner igen och landa för att plocka upp han och sedan åka upp igen. När vi kom upp mot molnen så började man känna att här är de väl snart dags men icke vi var bara halvvägs! Underligt nog var jag inte särskilt nervös överhuvudtaget men när de började bli dags och man såg hur andra bara ramlade ut ur planet så steg paniken en del kan jag lova. Men de var ingen idé att streta emot så jag korsade mina armar över bröstet och tittade upp hela tiden och sen helt plötsligt flög man i 200 km/h mot marken i ungefär 1 minut och under dessa 60 sekunder så är man allt annat än snygg kan jag lova! All hud i hela ansiktet dallrade på högsta nivå så man är verkligen inte särskilt smickrande!
När skärmen fällts ut så fick vi se en regnbåge ovanifrån och de var sjukt häftigt! Ingen av de andra instruktörerna hade någonsin sett något liknande så de var väldigt häftigt!
Under en sväng så känner jag hur allt bara vänder sig i magen på mig och jag börjar må illa och de gör jag hela vägen ner och mår bara sämre och sämre. Direkt efter landningen som annars gick hur bra som helst så knäpper han loss mig direkt och jag går några steg och vet inte om jag ska spy eller svimma men de slutar med att jag svimma! Vet inte hur lång tid jag var borta men när jag börjar få tillbaka medvetandet så är jag omringad av folk som vill veta hur jag mår och vad som hände. Jag fattade ingenting och låg mest där och funderade på vad som hade hänt och hur jag fruktansvärt jag mådde. Efter ett tag så började jag må bättre och kunde med skakiga ben ta mig in i samlingssalen.
Sjukt stolt över att ha hoppat och ångrar de inte en sekund men skulle aldrig någonsin göra om de!
Efter ett par dagar så möter Simon och jag en kille på en resebyrå och vi börjar prata om sedan säger killen "har ni hört om den där svenska tjejen som svimma vid ett fallskärnshopp?" Jag bara gapade och Simon började asgarva och peka på mig och försökte få fram att de var jag som gjorde de! Herregud så pinsamt! De spred sig snabbt i den lilla staden så efter ett par dagar lämnade vi stan och reste söderut.