Hur jag mådde

Kollat igenom min blogg lite. Kollade mest igenom december, januari och februari 2011/2012 då jag mådde så otroligt  dåligt. Så fick för mig att öppna mig lite och berätta hur de faktiskt var. För de var ett helvete verkligen!
Man märker inte alls hur dåligt jag mådde vilket tydligt visar att jag sätter upp en fasad utåt sett. Jag satte inte riktigt ord på hur jag faktiskt mådde och kände utan skrev bara massa konstiga saker. Kan bero på att jag knappt sov någonting och inte kunde tänka klokt. Men jag kan säga att jag mådde otroligt dåligt! Ville inte leva överhuvud taget och allt jag gjorde var att försöka förstöra mitt liv.
Allt började efter alkoholförgiftningen, hade dåligt samvete för den och samtidigt började julen närma sig med stormsteg och jag hatar julen så otroligt mycket. Dessutom blev jag jätteledsen för en sak som hände under julhelgen så en dag kom allt över mig i en panikångestattack. Blev då inlagd två dagar och under första natten fick jag hallucinationer där jag såg en gubbe stå bredvid min säng och bara kollade på mig. Jag blev asrädd och sprang ut på vingliga fötter i dagrummet och sa till nattpersonalen att det stod någon i mitt rum! När de följde med mig in, eftersom jag inte ville gå in där förens de sagt till han att gå ut från mitt rum, så hittade de ju ingen och jag blev nästan arg för jag såg ju att de stod någon där! Men jag fick lägga mig igen och den ha där gubben där, han verkade ju inte göra något dumt. Vaknar ett par timmar senare klarvaken och ser massa blod som rinner längs med väggarna! Panikslagen kollar jag på mina händer och undrar hur och vem jag hade mördat. Fick för mig att liket låg under min säng så jag kollade där men de fanns ingen där och jag började fundera på hur jag skulle kunnat döda någon så brutalt utan att personalen märkt något så någonstans förstod jag att de inte var riktigt sant. Så jag gick bara ut ur rummet men sa inte till personalen, när jag gick tillbaka fanns de fortfarande lite blod som rann med de syntes mindre så jag la mig och somnade om.
När jag sedan blev utskriven mådde jag fortfarande dåligt och kände mig så sviken av allt och alla. Så efter 4 dagar lades jag in igen på psyket. Jag mådde så jäkla dåligt så ville varken äta eller dricka och mådde till slut så pass dåligt att jag fick ha dropp ett par dagar. En morgon kände jag att allting var väldigt fel så jag satte mig upp på sängkanten och ringde på klockan, i samma sekund svimmar jag och ramlar ner på golvet. Vaknar en stund senare av att jag ligger på golvet kräks galla. Så jävla äckligt! Vet inte hur lång tid jag mådde så men de var ett par minuter iallafall där jag typ svimmade och kräktes om vartannat. Fick tydligen ett ordentligt blodtrycksfall, de hade problem att få ett tryck och puls på mig antagligen för att de var så lågt. De var riktigt otäckt! Efter ett par dagar piggnade jag på mig och kände att jag är värd bättre så jag började göra saker som fick mig att må bra och jag kämpade för att bli bättre. Men så tog allting en helvändning den dagen jag skulle skrivas ut. Jag var jättenere och kände mig helt borta, blev dessutom jättesur på en läkare som sa att jag inte fick köra bil så gick ifrån samtalet och in på mitt rum där jag sedan satt i 9 timmar och tjurade i en hård träfåtölj. De som försökte komma in och prata med mig bad jag försvinna för jag ville minsann inte prata med någon. De ville bara förstöra mitt liv, men de gjorde jag så bra själv så ville inte alls ha hjälp med de. När klockan var ett på natten kom min favorit bland personalen in och lyckades få mig på lite bättre humör så jag iallafall kunde gå och lägga mig i sängen. Nästa dag låg jag bara i min säng surade och kastade vatten och andra saker omkring mig. Dagen efter de var jag på bättre humör och skulle åka hem på permission men jag vandrade omkring i Visby istället ett par timmar innan jag höll på att frysa ihjäl så ringde till slut mamma som hämtade mig. Den natten sov jag inte alls utan kollade på tv program på datorn, åt tacos och skickade in ansökan till Finland. Så gjorde jag en sak till men tänker inte berätta de offentligt eftersom jag inte vet vem som läser detta, men de som känner mig vet nog vad som hände. Den saken fick iallafall jobbiga konsekvenser. Vilket fick mig att må ännu sämre. Blev utskriven dagen efter de och då ville jag ännu mera ta livet av mig. Grät i timmar och sov nästan ingenting på flera nätter utan grät bara floder och planerade min begravning.
En vecka senare skickade min sjukgymnast mig till jouren på psyket för att hon var orolig för mitt mående. Var jättesur och svidig mot henne vilket jag har lite dåligt samvete för nu i efterhand men då brydde jag mig inte alls och ju längre tiden gick ju jobbigare blev de att kontakta henne och be om ursäkt så jag har dragit mig för de. Har inte pratat med henne sedan dess och nu vågar jag inte ta kontakt med henne. Vet inte vad jag ska säga.. Hur som helst var jag lika svidig och sur mot läkaren jag träffade dagen efter jourbesöket, som dessutom skulle bedöma om jag var redo att återgå till arbetsträningen. Vilket jag inte var meed tanke på hur jag mådde. Hon ville lägga in mig igen men de fick hon höra för att de minsann inte var okej! Argare än vad jag var innan jag kom åkte jag därifrån och funderade på vad jag skulle göra och om jag hade tillräckligt med mod för att kunna ta livet av mig men de hade jag inte. Så jag började bråka och vara svidig mot de få vänner jag har men de tog inte alls åt sig utan lät mig bara vara sur och struntade i de. Vilket jag idag är otroligt tacksam för idag!
Bestämde mig iallafall att hälsa på Linnéa i Uppsala så drog iväg en morgon och gick omkring i Stockholm och hade massor av ångest för alla människor som jag trodde skulle göra mig illa på något sätt. Dagen efter var de meningen att jag skulle åka till Linnéa men på centralen fick jag panik och då rasade hela världen och när alla bara tyckte att jag var fånig kände jag mig bara ännu sämre och ville hoppa ut framför tåget men trodde inte att de skulle döda mig när de körde in på perrongen för de gick inte så fort. Så jag gick ut och ramlade typ ihop och grät och folk gick förbi och tittade men ingen stannade för att fråga hur de var fatt. Ringde pappa som lugnade mig lite men jag var fortfarande helt förstörd så efter ett par timmars gråtande inför tusentals människor på centralen ringde jag Henrik som fick hämta upp mig och så åkte vi tillbaka till hans lägenhet. Dagen efter fick han köra mig till Uppsala och de dygnet jag hade där förändrade allting! Jag pratade massor om vad som hänt och hur allting var så Nea fick knappt en syl i vädret men hon sa att de var okej och trodde att jag nog behövde de så hon lät mig prata på om allt jag hade gjort. När jag åkte därifrån mådde jag mycket bättre och insåg att livet kanske kan bli bättre trots allt. Hade lite svårt ändå med att sova och när sedan allt hände med Kebbie blev jag så rädd att jag inte kunde sova utan jag höll mig vaken i nästan en vecka när jag träffade en läkare som sa att jag var på väg att bli psykotiskt så hon skrev ut sömntabletter och lugnande som jag kunde ta för att våga sova. Tog bara de lugnande tabletterna och däckade i 17 timmar! Så höll jag på i en vecka, sov alltså 17 timmar av dygnets 24 så jag slutade med dessa och sov istället typ var tredje natt. Har fortfarande problem med sömnen men den är bättre iallafall. Men skulle önska att få sova en hel natt utan att vakna! Även fast jag kan ligga däckad i 17 timmar så vaknar jag ändå typ 25 gånger! Väldigt korta stunder men de är ändå otroligt jobbigt! Har inte sovit en hel natt på hela det här året!
Det blev väldigt mycket text de här och då har jag ändå valt att inte berätta vissa händelser som jag känner ännu är lite för jobbiga för att berätta här då jag inte vet vem som läser. Men de var ungefär de som hände under den tiden jag mådde som sämst under mitt 20-åriga liv!