Personligheten

När man är sjuk så är de så lätt att skylla och gömma sig bakom den. Man är sin sjukdom tillslut. De är bekvämt och man vet vem man är. Man har inga större krav på sig och man har något att skylla på när man inte vill någonting. Jag blev som ett litet barn igen, jag vet inte hur många gånger jag bara kröp upp i famnen på någon och bara satt där och grät tills jag somnade av utmattning. Men de är som att de är okej när man mår så. Man får vara de där lilla barnet. Jag är säker på att de bara inte var jag som blev så.

Att göra sig av med den personligheten som man skapar är verkligen svårt! Jag skulle nog säga att de är de svåraste att ta sig ur! Vem vill liksom inte vara de där barnet som kryper upp i någons famn och gråter till tårarna tar slut?
Fram tills nu har jag fortfarande identifierat mig med min psykiska ohälsa. Men nu har jag insett att jag är frisk från anorexin, känner mig inte deprimerad längre och har inte gjort de på väldigt länge, har dock ångest kvar men alla människor känner väl ångest ibland? Jag har  väl inte sjukligt mycket ångest, på ett sätt kanske jag har de eftersom jag måste medicinera varje dag mot just ångest men jag medicinerar ju för att må bra och de gör jag nu så jag ser mig inte som så sjuk.

Jag var så ledsen när jag var sjuk att jag aldrig skulle bli som förut, jag skulle aldrig hitta mig själv igen. Jag kände mig som en helt annan person och kände inte igen mig själv. Jag kände, tänkte, sa och gjorde saker som jag vanligtvis aldrig skulle göra. Men jag såg de som en del av mig. De var någon jag var nu och skulle aldrig bli "som vanligt" igen. 

Men nu känner jag att jag har hittat mig själv igen. Jag är inte längre min sjukdom, jag identifierar mig inte med den längre utan har släppt taget. 

Så i ärlighetens namn så känner jag mig lite tom. Måste nu hitta en ny person att vara med allt bagage som jag har med mig. Så jag försöker skapa den person jag var förut men samtidigt tänka på allt jag har lärt mig om mig själv och om andra människor så att jag blir på sätt och vis annorlunda men när man upptäcker små saker som jag var förut blir jag alltid lika glad för då finns hoppet kvar att hitta alla de sidor som jag saknat.

Jag har en känsla att jag börjar älta mitt förflutna när jag står inför en stor förändring i mitt liv. Jag tror att de är min trygghet för då kan jag kontrollera att jag faktiskt är redo för vad som ska komma. Dock känns det som att jag har inte lika mycket att älta nu för allt gammal börjar bli tjatigt och mitt liv har varit så fantastiskt de senaste året så de finns liksom inget att gå igenom. Skönt men ändå skrämmande eftersom jag haft så ett par år nu..