Att gå i terapi. I ärlighetens namn så började jag redan i 9 års åldern. Jag och två av mina vänner började gå tillsammans och prata med kuratorn. Vi bråkade så otroligt mycket och lärarna visste tillslut inte vad de skulle göra med oss så de skickade oss till kuratorn en gång i veckan. De hjälpte en hel del faktiskt, för där kunde vi ventilera allt som hänt under veckan och vi fick lära oss att tala om när vi kände oss utanför och vi lärde oss lyssna på varandra. Vi hade våra bestämde lekdagar under veckan där vi pratade fram vad vi skulle ta upp i slutet av veckan. Fungerade väldigt bra men vi gick bara knappt ett år och sedan splittrades vi.
Sen gick jag någon enstaka gång till kurator under skolåren. När jag började gymnasiet fick jag gå på viktkontroll för skolsystern tyckte jag vägde för lite och hade problem att gå upp i vikt. Jag såg då inte de som ett problem och tyckte hon var mest sjuk i huvudet men hade jag kommit till rätt person redan då hade de kanske inte blivit så illa som de sen blev senare. Jag var väldigt skoltrött under mitt första år på gymnasiet och jag minns en kväll i oktober/november och låg i sängen och skulle somna. Då ser jag hur alla skolböcker och läxor och uppgifter som skulle göras snurrades runt i huvudet och då kände jag att jag kommer dö. Jag ville dö. Jag ville inte vara med längre för de var ingen som förstod min skoltrötthet. Jag pratade mycket om att hoppa av men alla vänner skulle då vända mig ryggen sa de så jag vågade inte. När jag berättade för lärarna så kändes de som att de inte riktigt brydde sig så jag kände mig så ensam och deprimerad. De var första gången jag riktigt kände att jag ville ta livet av mig. Eftersom lärarna och vännerna avvisade mig så kände jag verkligen att ingen skulle ändå bry sig så jag vågade inte längre ta kontakt med någon och prata om de. Jag var samtidigt för rädd för att våga ta livet av mig så jag plågade mig igenom mörkret själv. Sen mådde jag hyfsat bra fram till efter studenten. Då brakade helvetet loss! Under hösten så blev jag bara mer och mer deprimerad, låg hemma i min säng, jobbade lite då och då, träffade vänner och drack mig full för att glömma bekymmer och jag åt allt mindre.
Så när jag en dag var så nergången att jag faktiskt höll på att dö tog jag mod till mig att söka hjälp. Dock sökte jag för annat men blev påkommen på vägen.
Dagen efter träffade jag den bästa terapeut man kan ha! Vi sågs typ varje dag under en tid! Gillade att gå dit, jag lärde mig så himla mycket om mig själv och andras beteenden. Insåg de väl kanske inte då men efter ett tag så började jag förstå varför jag reagerade på saker och ting på ett sätt. Hela jag förändrades när jag mådde dåligt men jag fick inte hjälp att hitta mig själv igen utan jag skapade mig en ny person men lite av de gamla och lite av de nya.
Allt som händer formar en som person. De borde inte vara så tabubelagt att prata eller gå till en psykolog eller terapeut. Man lär känna sig själv på ett helt annat vis som man annars aldrig skulle lära sig! Jag skulle gärna fortsätta gå till psykolog men de är svårt när man är inte och far som jag gör och nu blir de svårt att få ihop de med skolan, men jag är inte i så jättestort behov just nu så jag klarar mig ett tag till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera mera!