It's time to face the truth

Jag känner mig totalt ur form och har gjort ett tag nu, längtar hem som fan och tycker bara att livet är orättvist. Jag ser mig själv falla in i gamla vanor trots att jag lovat att ALDRIG hamna där igen. Men jag kämpar emot så hårt jag kan och oftast vinner jag men bara tanken på att jag faktiskt varit på väg gör mig rädd. Har en känsla av att jag vill hamna där igen. De var tryggt, jag blev sedd, jag fick utvecklas, jag fick misslyckas utan konsekvenser, jag fick känna mina känslor och jag var aldrig ensam. Hur bra låter inte de livet? Jag trivdes med de men de hade ju sina begränsningar också som jag inte ville ha och därför slog jag mig fri och fick leva de liv jag ville då. Men nu är de över och jag är tillbaka på jorden igen och känner mig vilsen.
Jag känner ångest för något som jag inte vet vad de är, jag vill straffa mig själv men jag vet inte varför och jag tvivlar på mig själv fast jag vet att jag inte borde. Varför känner jag såhär? Jag förstår inte.
Jag känner mig trött på livet, trött på att ingen lyssnar eller tar mig på allvar och trött på att ständigt kämpa för något som ändå inte leder någon vart.
Tårarna rinner i stort sett varje dag för att jag känner en förtvivlan och nervositet som jag faktiskt inte kan förstå. Jag har lärt mig mycket om mig själv och känner mig själv otroligt bra men nu börjar jag känna sånt som jag inte känner igen och kan lokalisera. Jag vet inte längre vad jag ska ge mig själv för behandling, vad jag ska hitta på för att må bra igen.
Känner mig så nergången både fysiskt och psykiskt men varför när jag egentligen har ett helt fantastiskt liv! Vad har jag att klaga på egentligen? Känner mig otacksam för allt jag faktiskt har och har uppnått i mitt liv, de finns helt klart de som har de värre men jag kan inte rå för mina känslor. Jag känner ju vad jag känner och om jag inte kan lita på mina känslor, vad ska jag då lite på?