My anorexia story is over

Det känns så himla konstigt att inte längre ha en ätstörning. Jag har levt med en ätstörning till och från sen jag var 8 år gammal! I 14 år levde jag med ett monster i min kropp, som bara blev värre och värre och sista året var de tuffaste av dem alla och de var väl egentligen då som allt kom fram. Så många tror att jag endast varit sjuk då men om sanningen ska fram så började den långt långt innan.

Jag slutade som 8 åring äta frukost för att jag inte gillade att äta på morgonen och när jag fick veta att de gjort att jag vägde mindre än jag borde så blev jag faktiskt triggad att fortsätta. Jag fick alltid höra att jag var liten och de triggade mig ännu mera, hade mina perioder då jag försökte gå upp i vikt men någonstans gillade jag de inte alls och slutade efter ett tag igen. Jag ville alltid vara smalast och minst, jag trodde att de var ett bra sätt att få uppmärksamhet på men jag har insett att de finns många andra och bättre sätt att få uppmärksamhet på!
Många vuxna såg väl att jag hade problem men jag förnekade de och då åt jag istället inför folk för att visa att jag minsann inte var sjuk. Jag har fått gått på viktkontroller och blivit kallad till kuratorn på skolan flera gånger under min skoltid men jag har totalt blånekat några problem vilket har gjort att de inte kan annat än lita på mig. Jag skämdes mycket så att avslöja min hemlighet fanns inte på kartan, de enda som fanns i mitt huvud var att dölja och förneka! Skolsköterskan på gymnasiet var nära att knäcka mig men jag lyckades få henne att tro att jag inte hade några problem. De är helt sjukt vad man blir konstig i huvudet!

Men resan till Australien fick mig att ändra mig totalt! De var inte min tid på psykiatrin med avdelningsvård, terapi, mediciner, matscheman och allt vad som hände som egentligen borde ha gjort mig frisk. Det enda som de hjälpte mig med var att få ordning på tankarna men inte mycket annat. Jo de har räddat mitt liv såklart när jag var som sjukast och mådde som sämst men de har inte hjälpt mig att bli frisk. Nej de var resan till Australien och att inte ha tillgång till en helkroppsspegel eller våg på flera månader som gjorde de. Jag kunde på så sätt inte hålla kolla på hur jag såg ut och om jag gick upp i vikt vilket ledde till att jag vande mig vid de jag såg och kunde acceptera min viktuppgång betydligt lättare när jag sedan kom hem och kunde ställa mig på en våg.

Jag har idag inga som helst tankar på att gå ner i vikt! Jag vill få smalare mage men jag är annars nöjd med hur jag ser ut och min vikt. Jag tränar men de gör många människor så bara för att jag tränar betyder de inte att jag vill gå ner i vikt vilket många tror. Jag är nu frisk så jag vill vara som alla andra och inte längre bli dömd eller behandlad som om jag vore sjuk. Jag är en helt annan person nu!
Man säger ju att en frisk person har många önskningar men att en sjuk bara har en och de är faktiskt ganska sant! När jag var sjuk så var min dröm att klara av att göra sånt som alla andra i min ålder gjorde som festa, resa, jobba och leva livet helt enkelt. Jag lyckades uppfylla drömmen och de är jag sjukt tacksam för vilket nu har lett till att jag har massor med önskningar i livet nu!
De är tomt utan ätstörningen men de finns så mycket annat man kan fylla livet med så jag skiter fullständigt i den och letar efter nya betydligt roligare saker att fokusera på!