Jag låg inlagd på psyket och var på permission hemma över natten och under tiden så satt jag hemma och drack mig full, åt tacos, surfade runt på nätet, sökte in till skolan i Finland och tidigt på morgonen tog jag bussen in till Visby. Där vandrade jag omkring och tillslut gick jag upp i mitt favorittorn på ringmuren och satt där och frös och funderade på vad jag skulle göra. Tänkte jag skulle hoppa men de blev inte så, istället gick jag till avdelningen och började bråka och slåss med alla där. Jag sa att jag gjorde de för att jag ville att någon skulle bli arg på mig. Varför vet jag inte men jag ville att någon skulle bli arg på mig men de var ingen som blev de. De hela slutade med att jag 20 år gammal kröp upp i knät på en ur personalen och grät mig själv till sömns.
Jag mådde så fruktansvärt dåligt och kände att något var fruktansvärt fel men kunde inte sätta fingret på vad och när jag försökte förklara de och ingen förstod så blev jag tillslut desperat. Kände att ingen lyssnade när ingen kunde hjälpa mig att förklara vad som var fel. Så förtvivlad jag var då vill jag aldrig vara igen. Aldrig.
De var otroligt korkat att göra så och jag pratade med min terapeut om de och hon svarade att jag kanske behövde göra något sånt för att få en förändring. De var kanske ett konstigt sätt att visa min förtvivlan men jag var så fruktansvärt frustrerad så jag blev som förbytt. Jag både sa och gjorde saker som inte alls är jag och skulle aldrig göra. De var skrämmande att förändras så mycket utan att veta varför. Men nu vet jag att de var för att jag var deprimerad och frustrerad över mitt liv och all press som sattes på mig att må bra gjorde att jag blev så konstig och började bete mig underligt.
Jag hoppas nu att jag aldrig kommer uppleva de igen även om de förändrade väldigt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera mera!