Nedstämd

Att komma tillbaka till Skara känns lite sådär. Hade de bra hemma och nu måste jag helt plötsligt stå helt på egna ben igen. Mådde ju inge vidare i början av året och tillbringade ju väldigt lite tid här i Skara så de känns lite konstigt. Kan inte påstå att jag mår så himla mycket bättre just nu. Har en otrolig ångest inom mig och har massor av minnen från psykiatrin när jag mådde dåligt som seglar förbi hela tiden.
Känner mig konstant gråtfärdig och vill bara gråta och de kan jag väl göra men de hjälper inte. Jag grät för ett par dagar sedan men inte fasiken hjälpte de! Vill ha en famn att krypa upp i och bara gråta precis som när jag var sjuk. Då fanns de alltid en famn att krypa upp i och och gråta efter att man varit så arg och tvär och betet sig som en barnunge!
Jag har en tendens att bli lite av en barnunge när jag mår väldigt dåligt. Jag kan bli sur och sluta prata med de som försöker hjälpa mig, slänga saker efter folk, anklagar alla andra för saker som inte går som planerat, söker väldigt mycket kontakt och uppmärksamhet och beter mig som ett barn i trotsåldern! Låter verkligen sjukt barnsligt och omoget men när man mår så dåligt så är man inte sig själv och man bli någon annan som man inte riktigt kan styra. Svårt att förklara för någon som aldrig upplevt men jag lovar de är inget jag kan styra över och gör medvetet.