Bearbetning, utveckling och kunskap om livet med psykiska problem

Alltså jag tycker de är så himla intressant att se över min egen utveckling! På alla plan! Att se min utveckling när det gäller skrivande till exempel. Anna är nog den enda av mina vänner som kan se de enorma utveckling! För när vi gick i skolan så var det ofta hon som fick skriva mina uppsatser! Jag var total värdelös på att skriva och de var bland de värsta jag visste. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle kunna ha en blogg och skriva flera gånger om dagen.
Idag har jag sällan problem med skrivande, visst dikter och noveller och sånt där påhittat är väl inte min starka sida. Men att skriva en faktauppsats eller som här på bloggen är inga problem! De löper bara på och de är väldigt intressant att gå igenom gamla bloggen och även tidiga inlägg i denna och se skillnaden mot idag!
Jag har lärt mig reflektera över saker och ting också, i skolan tjatades det jämt om att man skulle reflektera över saker man gjort för att se om man kunde göra på ett annat sätt eller varför man gjorde som man gjorde osv.
När jag blev sjuk bestämde jag mig för att börja skriva dagbok om mina dagar för att kunna se tillbaka senare när jag fick lite perspektiv på allting och de är inte något jag ångrar för fem öre! Fler borde skriva dagbok och de spelar ingen roll vad man skriver, om man skriver vad man gjort under dagen eller om man kan fundera på framsteg för de är lika intressant att läsa efter en tid! Dessutom får man ut mycket känslor genom att skriva! Ju mer man skriver ju bättre bli man och då får man ut mer och mer i det man skriver.
Men min psykiska utveckling är nog ändå den som är mest intressant!
När jag var sjuk så hade jag väldigt konstiga tankar! Jag trodde bland annat att om jag andades djupa andetag ner i magen så skulle min mage fastna i det uppblåsta tillståndet och jag skulle se tjock ut! Jag menar HALLÅ?! Vart finns logiken där? Och när folk sa till mig att man får konstiga tankar när man inte får i sig tillräckligt med näring så tyckte jag bara att de var konstiga och svamlade massa skit! Jag hade minsann inte några konstiga tankar och idéer!
Efter massa erfarenhet om både psykiska och fysiska besvär vid lågt näringsintag så inser man att de är bättre att äta än låta bli. 

Jag tror jag har kommit in i en ny liten ältande/bearbetandeperiod. Jag hade en förra våren/sommaren där jag skrev mycket om vad som hände och mina framsteg osv. Att jag hade den perioden var väldigt viktig, man behöver älta och bearbeta för att gå vidare.
Varje gång jag börjar fundera på mina framsteg och allt jag kämpat mig igenom så får jag en sådan kick! Så börjar jag fundera ännu mera på vilka framsteg jag tar och så börjar man lite smått bearbeta igen. Men jag har lärt mig också att de inte får ta över. Man får älta lite men man får inte fastna där utan man måste gå vidare också. Ibland kan de vara jättesvårt, jag hade det! För som sjuk får man en identitet som knappt har några krav på sig. Det är en ganska bekväm identitet men fastnar man i den för länge så blir man inte frisk heller. Man gör sig sjukare än vad man egentligen är. Hösten 2011 så var jag mycket sämre än vad jag trodde själv, jag fattade inte hur sjuk jag var. Men under våren 2012 när jag blev bättre så förstod jag inte att jag var friskare än vad jag trodde jag var. Efter mitt "misslyckande" under hösten/vintern men att försöka arbetsträna så sjönk mitt självförtroende ner i botten och jag ville inte göra någonting. Det tog flera månader innan jag ens vågade tänka tanken att kanske försöka igen. Det stod det till och med på min sjukintyg. När jag sedan väl ville försöka under sommaren för att inte få en sådan chock när jag skulle flytta och börja skolan här i Finland så fanns det inte plats för att arbetsträna så jag fick gå på arbetsterapi en gång i veckan och i en grupp på en daglig verksamhet en gång i veckan. De hjälpte mig inte alls att få rutiner varje dag som jag ville så flytten hit var riktigt nervös! Men jag klarade det bättre än vad jag någonsin kunnat tänka mig och de stärkte mitt självförtroende till en nivå där de aldrig tidigare varit! Så underbart!
När jag hade mina deppiga perioder så tyckte folk att jag var lat och typ efterbliven. Att dammsuga kunde ta mig en hel dag att få gjort om jag ens kom på tanken. Jag såg inte alls smutsen på golvet eller att disken i diskmaskinen var ren och skulle plockas ur. Jag fick ha schema för precis allt! Varje dag gjordes en lista på saker som jag skulle göra under dagen och de var allt ifrån borsta tänderna till att äta till att gå ut med soporna och hämta posten. Men jag behövde de listorna för att kunna göra saker. Man blir lite smått apatisk och tafatt.
Under min tid som sjuk har jag ändå lärt mig jättemycket och utvecklats. Jag tar ansvar för mig själv och försöker reda upp mina problem på egen hand eller ser till att jag får hjälp att reda upp dem. Förr lät jag mamma göra allt det där.

Jag är ju också sådan att årsdagar av händelser brukar jag skriva om för att förmedla ut information men också för att reflektera själv över händelsen och se om synen har ändrats.
Att jag skriver om mitt liv och lämnar ut mig själv så här och även en del på facebook beror mycket på att jag vill öka kunskap och förståelse bland människor. För när jag blev sjuk upplevde jag att de inte fanns någon i min närhet som visste någonting om psykiska problem. Alla flydde undan och ingen visste vad de skulle säga eller göra. Så att låtsas som ingenting var de som de flesta gjorde. Så jag har valt att berätta i princip allting som jag gått igenom för att öka kunskap i samhället!
I början var det många av mina vänner som inte tyckte jag skulle berätta vissa saker osv för att de inte skulle spridas massa rykten och sådan men jag brydde mig verkligen inte. Jag har redan från början stått för att jag mått dåligt och varit sjuk. Jag har inte hymlat och varit tyst för jag tycker inte att de är något att hymla om. Om någon bryter benet eller blir sjuk i någon fysisk sjukdom så pratas det hej vilt om det men så fort man kommer in på lite mer intima områden så blir det precis tyst. Varför?? De om något är ju viktigt att prata om!

Nu har jag skrivit en lång uppsats nästan! Men de var så mycket tankar som flög igenom huvudet ikväll!
Jag har bland annat insett att det är för sent för mig att ge upp! Alltså när man mår dåligt så vill man många gånger ge upp men om man sedan tittar tillbaka på sin tid och försöker se sina framsteg så inser man att det inte är värt de. Man skulle gjort det tidigare i så fall, fast inte ens då är det värt de! För allt går att ta sig igenom och allt är värt att kämpa för!