Då

När jag träffar nya människor så är det alltid en risk att berätta om mitt förflutna. En del blir helt förskräckta och andra blir intresserade. När folk frågar om saker och ting så vill jag ju svara ärligt och ibland leder de in på lite "sämre" samtalsämnen och oftast så visar det sig att den personen blev förskräckt och drog sig tillbaka efter en tid men ibland så möter man människor som fortsätter precis som vanligt och inte bryr sig om vad som har hänt tidigare i mitt liv. Det är så jag vill ha de! När jag mådde dåligt så fick jag en personlighetsförändring och jag var inte mig själv. Jag blev väldigt aggressiv och gjorde saker som jag i vanliga fall inte skulle göra. Det är inte helt ovanligt att de blir så när man går igenom psykisk sjukdom. Mår jag så dåligt igen så är de inte helt osannolikt att de kan bli så igen men de hoppas jag såklart inte och jag hoppas verkligen inte att jag kommer må så dåligt igen!
Men som sagt jag har kommit ganska långt därifrån nu och fått perspektiv på de och de har hänt så mycket nytt i mitt liv nu så jag har lättare att undvika den episoden i mitt liv. Men för ett år sedan så hade de inte hänt mycket så de var svårt att undvika ämnet om någon frågade. Folk kanske trodde jag var kvar i personlighetsförändringen utan att inse de själv och då anses man ju vara galen på riktigt. Nej jag har ingen aning om vad folk tänkte och trodde om mig då men de som betyder nåt nu är de som ändå stod kvar vid min sida och stötte mig trots mitt underliga beteende!
Nästan alla säger till mig nu att de är helt sjukt vad långt jag kommit sedan dess! För de har jag verkligen, jag har fått tillbaka mitt liv och jag uppfyller mina drömmar istället för att ligga inlåst på ett psyksjukhus och bli ännu mera sjuk i huvudet! Blir glad när andra ser de också för då tror jag mer på de själv. Jag inser själv hur långt jag kommit och att det inte är värt att sluta kämpa, vad som än händer!