Jävla liv

Att jag inte har de bästa flytet i livet är ingen nyhet. En olycka kommer sällan ensam som man säger och i mitt fall aldrig! Nu är min botten rejält nådd och jag kämpar vidare i hopp om att turen någon gång ska komma till mig.
Egentligen har jag ingen lust eller vilja till att åka tillbaka till Skara och fortsätta mina studier, skolan är ju en av de största anledningarna till att jag är så körd i botten som jag är. Men och andra sidan så ska de inte få vinna, för de va fel de som hände! Jag skulle inte ha blivit avstängd från praktiken, jag har läkarintyg och journalkopior som styrker de. Jag kan verkligen inte sluta älta de för de var så jävla fel! De va som att säga att jag aldrig kommer kunna jobba för jag mår alltid för dåligt! För så som jag mådde då var allt annat än dåligt, jag trivdes så galet bra där på kliniken så fanns ingen anledning att må dåligt.
Kände mig så överkörd, ingen lyssnade eller trodde på mig och jag skulle aldrig lyckas i arbetslivet. Så varför ska jag ens fortsätta?! Vet fortfarande inte men jag hoppas jag snart får veta de. Jag överväger att hoppa av utbildningen av den anledningen för allt känns så meningslöst!
Jag vill inte lämna hemmet av rädsla för att också Qiwie ska dö eller Fannie eller Stella. Jag är glad att jag ännu var hemma när Laisa drunkna så jag fick vara med och ta farväl men fy fan alltså vad hemskt de va! Har ännu inte kommit över Maja som dog för 3 månader sedan och så dör även älskade Laisa mitt uppe i allting annat också. Nej mitt hopp om en framtid är borta nu.