Ett år utan älsklings Kebnie

Ett år. Ett helt jävla år! Jag minns dagen precis som de var igår! Mamma gick ut med Kebbie i hundgården på förmiddagen och åkte sedan till jobbet. Jag åkte in till stan på ett möte med en läkare jag gjort mig osams med. Men vi klarade upp det och jag åkte hem igen betydligt gladare och lättare. Vid 16-tiden när vi skulle ta in Kebbie så fanns hon inte i hundgården. Grinden var stängd och inte ett spår i snön efter henne heller. Letade i skogen men ingen Keb. Vid 18-tiden ringde vi polisen och anmälde henne försvunnen men mer kunde varken polisen eller vi göra förutom att leta och lyssna efter henne. Vid 23-tiden ringde polisen och sa att en hund blivit påkörd i Fole vid krampen. Helge åkte dit och hittade Kebbie påkörd och död. Han tog hem henne och jag satt vid datorn när han kom hem och berättade att Keb var död. Trodde inte alls på det men när jag såg att han faktiskt grät så insåg jag att d evar sant. Jag gick ut tillsammans med mamma och såg henne i bilen. Hon låg där så fridfullt och fin. Lite blod ur nosen fanns det men annars var hon väldigt intakt. Jag sov inte alls den natten. Låg bara och grät. Jag misstänkte varenda människa förutom läkaren jag träffade under dagen, att ha släppt ut Kebbie från hundgården. Så jag var jättearg på precis alla!
På morgonen ringde Emma och vi pratade länge. Jag somnade i ungefär en timma efter de och drömde om Kebbie! Drömde att hon var död men att hon vaknade till liv igen! Jag vågade inte sova alls mera. Hela veckan innan hade jag sovit bara någon timma per natt så jag började bli ordentligt sliten. Men jag vågade verkligen inte sova för jag var rädd att drömma om henne igen. Men efter bara någon natt så blev jag psykotisk och började höra röster utanför mitt fönster.  Rösterna diskuterade hur de skulle gå till väga för att kidnappa mig och Maja och sedan mörda henne mitt framför mina ögon! Så jag gick ut i köket varje kväll och hämtade den största kökskniven jag kunde hitta och la den bredvid mig i sängen medan jag väntade på att de skulle komma in genom fönstret!  Samtidigt fick jag för mig att om jag sågade av mig mina ben så skulle hon komma tillbaka! Vart logiken låg där har jag ingen aning om! Eftersom allt var så upp och ner glömde jag dessutom att ta min medicin i nästan två veckor! Så jag fick jättemycket utsättningssymptom och mådde pyton! När jag sedan kom på att jag glömt medicinen så började jag ju på samma dos jag haft tidigare och dessutom råkade jag ta dubbeldos i all förvirring så jag fick ju då värsta insättningssymptomen istället! Hade tid till läkare en vecka senare och hon förstod mycket väl att jag mådde som jag gjorde. Stundvis trodde jag att jag skulle dö för de kändes inte alls bra någonstans! Men hon skrev ut lugnande medicin som jag kunde ta så jag skulle kunna våga sova. Sov litegrann men sov fortfarande ordentligt dåligt! Sammanlagt fick jag kanske 2-3 timmar osammanhängande sömn. Jag var ännu på vakt att någon skulle komma in genom mitt fönster och mörda Maja. Så henne gömde jag i garderoben för att ingen skulle hitta henne!  

Min tokiga lilla sötnos som lyckats bädda ner sig själv så fint i sängen! <3 i="">

Sedan blev det så på den medicinen att jag sov i 17 timmar av dygnet 24 så jag var inte alls vaken speciellt mycket så jag slutade att ta medicinen varje dag och tog den bara var tredje kväll. Det ledde ju till att jag sov bara var tredje natt under en massa veckor innan jag fick ordning på det.
Det var där i den vevan något hände i huvudet på mig. Jag kan inte sova utan att ta medicin! Jag kan verkligen inte, hur mycket jag än försöker så kan jag inte, möjligtvis kan jag slumra till någon timma men de är allt. De är jävligt drygt att ha de så kan jag säga för man kn inte ta medicinen hur sent som helst så jag kan sällan vara uppe sent eller så. Ska jag ut på krogen så måste jag planera hur jag ska göra med medicinen och när jag ska sova och så vidare...